Svartsjuka är ett mörker, en sjukdom värre än pesten. En okontrollerbar eld som bara sprider sig. Den är lömsk och kan ligga gömd för att senare flamma upp igen.
Svartsjuka har aldrig riktigt drabbat mig tidigare. Varken från mitt håll eller någon annans. I min historia finns en händelse precis på upphällningen av förhållandet. Mitt ex var otrogen. Då jag inte längre hyste känslor för honom så betydde det inget. Trodde jag. Men det gjorde det tydligen. För när man en gång sett hur det går till att bli bedragen, så blir man uppmärksam. I mitt fall drabbar en persons svek, någon helt annan.
Inte vill man anklaga och misstro någon som man verkligen litar på. Men vad gör man när magkänslan säger något annat?
Vad gör man när det enda man är rädd för är att den man älskar ska hitta en annan. När alla tecken finns där. Förmodligen för att man fastnat i ett mörkt tankemönster. Inget annat. Förstår ni hur mycket sånt kan förstöra och bryta ner? Det kan bryta ner mig, där tankarna gnager om att något är fel och något göms. Det kan bryta ner den jag lever med som hela tiden blir misstrodd och måste försvara sig. Som ska se denna hemska sjukdom bryta fram.
Ju längre tiden går, ju mer bryter man ner sig själv. Man blir bitter och vill döda alla hot. Man känner sig så himla dålig och måste givetvis kompensera upp hur dum och otillräcklig man är på andra sätt. Man tar på sig för mycket.
Hur får man bort det? Hur slutar man vara svartsjuk? Utan att den man lever tillsammans med behöver göra någonting? Det är ju inte hans fel. Idag fick jag nog. Nu räcker det och det får bära eller brista. Jag kan inte gå runt och tro saker. Om otrohet skulle inträffa så får det bli vad det blir då. Fördjävligt. Bittert och mörkt. Men det är då. Inte nu